VILL KLART OCH TYDLIGT POÄNGTERA ATT DETTA INLÄGG INTE ÄR RIKTAT ÅT NÅGON, UTAN EN TANKE SOM SNURRAT RUNT I MITT HUVUD..

Jag sitter och funderar över mig själv och mitt betende, är jag vuxen är jag inte?
Jag tycker att när man är vuxen i sitt betenden så tar man ansvar för sina handlingar. Inget avancerat alls, rätt enkelt om jag får säga det själv. Jag har innan varit en rätt omgoen person bråkat över småsaker, snackat massa gojja, ja ni vet själv hur alla varit när man va tonåring.. Jag är dock glad att man förändrats och att man kan stå för vad man gjort och inte gjort. Kan inte påstå att jag varit oskyldig till dumma saker, men samtidigt lär man sig av det man gör, dock måste jag säga att det finns ju vissa som man känner som går på samma nit gång på gång. Jag menar, vet man att man gjort fel en gång varför älta de i all evig tid.. Det finns ett ordspråk som heter: Lärdig livets stora gåta, älskar, glömma och förlåta..
Hur svårt är det egnetligen..? Jag har lätt, nästan FÖR lätta att förlåta någon som sårat mig rejält. Men samtidigt, jag är inte någon långsintmänniska, jag därför förstår jag inte andra som är det heller..
Nä, de jag vill ha sagt är att jag är mycket bättre på att hantera vissa situationer än vad jag var förr. Innan kunde jag bli jättearg över en liten sak, nu skiter jag i vilket. Att ignorera gör ju aldrig saken värre, snarare tvärtom. Visst, vissa saker kan man inte ignorera men mycket, det mesta helt enkelt!

TALAR UT SLUT!