När någon som man tycker står en så pass nära så kan den ändå inte hjälpa dig när de kan.. Jag förstår inte hur man kan stå ut med sig själv och bara ta och ta!
Man blir så besviken att man gång på gång ska vara så godtrogen och tro att alla människor är så snälla och hjälpsama men de är dom inte. Man ska hjälpa dom och finnas när dom behöver en sen när de är tvärtom är man som bortblåst.. Nej nu ska jag va lika egoistisk!

Trött på att bli tagen förgivet och att alltid förlåta saker som jag inte borde. Flera stycken som säger till mig att inte acceptera sånt betende och ändå så förlåter jag och tänker äh men de va ju inte så farligt..
Nä de va kanske inte så farligt men varför ska man tillåta att folk ska trampa en dig?!




Bitter, jaaa jag vet och jag trivs!